Så fort någon i bestämmande position: politiker, affärsledare eller medieperson framför ett påstående om en aktuell händelse, person eller företeelse, finns det numera redan från början en anledning att undersöka huruvida det bakom uttalandet döljer sig en dold agenda av något slag. En dold agenda som går ut på att människor ska lockas eller skrämmas till ett visst beteende. Har personen tillsammans med andra likasinnade startat eller fortsatt en konspiration?
Bakom detta – för vanliga människor svårsmälta – beteende ligger att vissa personer har makt över andra människor och att det är frestande att använda makten på ett felaktigt sätt. När Bill Clinton blev tillfrågad om varför han inlåtit sig med Monica Lewinsky på det besinningslösa sätt han gjort var hans svar: ”because I could!”
Politiker är ett förtroendeyrke. Om folket börjar förstå att en viss politiker har en agenda utöver att gynna sina väljare: en agenda som är ägnad att gynna dem själva eller närstående intressen; upphör det förtroendet i praktiken att existera.
Medierna har gått från mycket högt förtroende till mycket lågt på bara några decennier. ”Fake news”, som Donald Trump kallade MSM var vändpunkten. Faktum är dock att medierna därutöver sedan mordet på John F Kennedy 1963 kommit att använda begreppet konspirationsteori om allt som inte stämmer med den offentligt sanktionerade sanningen oavsett faktiska omständigheter. Men det är först med Internet som konsumenterna på egen hand har kunnat forska fram att de ljugit och gått i konspiratörernas ledband.
Affärsledare har inte alls haft samma förtroendekapital men de har i vart fall sina aktieägare att tänka på. Så länge de sköter den uppgiften väl är de flesta nöjda. Men även många av dessa har fallit in i PK-fällan; den som går ut på att hålla sig väl med politikerna som ska förse dem med de bästa grundförutsättningarna. När så väl skett är förtroendet hos allmänheten förbrukat.
Numera används begreppet ”konspirationsteori” och ”konspirationsteoretiker” i de flesta sammanhang när det gäller att förminska eller misstänkliggöra en politisk motståndare. De används när politiker diskuterar med varandra; när medier kritiserar politiker eller privatpersoner och i privata diskussioner på Facebook eller andra sociala medier.
Ofta slänger man begreppen omkring sig lite hur som helst och utan närmare eftertanke. Det viktiga är att man tvålar till den andre. Ungefär på samma sätt som när man kallar vederbörande ”rasist” eller värre.
Verkligheten är dock oftast mer nyanserad. För min del har jag funnit att det finns många grader av misstänksamhet varav några förtjänar det nedsättande epitetet ”konspirationsteori” men i många fall handlar det om något helt annat.
Grundar man sina farhågor på relevanta fakta bör det adekvata begreppet vara ”konspirationsanalys” eller varför inte ”konspirationsutredning”, medan det nedsättande begreppet med fördel kan användas när det handlar om mer fantasifulla spekulationer.
Men eftersom det nedsättande ”konspirationsteori” har kunnat användas på ett framgångsrikt sätt för att tysta politiska motståndare har man inte dragit sig för att använda det oavsett styrkan på de faktiska bevisen om att någon slags konspiration föreligger.
Med tiden har dock fler och fler personer börjat inse att begreppet ”konspirationsteori” oftast används för att skrämma eller skämma i den allmänna debatten, har effekten av den taktiken avtagit. Mycket återstår dock.
Tiden talar alltså för att starta en konspirationsblogg. Eftersom jag ägnat mycket tid åt ämnet konspirationer och konspirationsteorier (konspirationsanalys) under de senaste snart tio åren kände jag mig manad och inspirerad. Min förhoppning är att kunna förmedla lite intressant information och att locka andra att delta med kommentarer.
Olle Reimers
